Så stängdes ytterligare en dörr och ytterligare ett kapitel avslutades.
Mer abrupt än ja hoppats då detta var något jag verkligen trott på men vad gör man?
Isolering och bearbetning för att inte ramla ner i det svarta djupa hålet igen.

Kan inte neka till att både min kropp och min själ skriker efter ömhet, närhet och uppskattning men har lärt mej att sådana saker får man bara drömma om.
Är helt enkelt inte en värdig människa för att få uppleva sådant.
Måste helt enkelt vara för komplicerad.
Försöker vara alla till lags med bekostnad av mej själv.
Sägs ju "what goes around, comes around" men tycker inte riktigt det stämmer.

Många tankar hinner passera genom ens huvud per dygn och jag gör allt för att kontrollera dem.
Jobbigast är de som kommer nattetid.
De stör sömnen och jag blir aldrig helt utvilad.
Förr eller senare tar det stopp och det blir slut.
Känner dock ingen rädsla inför det, har varit redo länge nu.