Om jag nu tagit så rätt beslut varför känns då allt så fel????

Här har det varit fullt upp i flera dagar med jobb å skola,olyckor å annat så någon dator ha ja inte hunnit med.

Denna förkylning verkar då aldrig försvinna med men de är väl bara att bita ihop gissar jag.

I övrigt händer det nog inte så mycket tror jag.

Försöker vara social men svårt då folk inte är det tillbaka.

Har därför lagt ner de flesta kontakterna.

Ja de är klart jag har tagit på mej en massa extra pass på jobbet nu då de lix fanns.

Jobbigt dock då de får tankarna att vandra och ibland alldeles för långt och då blir det för tunga tankar som leder till jobbiga känslor.

Allt jag vill är ju att de ska bli bra igen,på nåt sätt.

Vill må bra och trivas med mej själv,slippa allt helvete.

Är less på att gråta,må dåligt,vara vilsen och måsta bråka.

Är det för mycket begärt?

Känner mej helt kluven och totalt överkörd.

Får se hur länge man kan mota tankarna,känslorna och handlingarna.

Visst finns planer för sommaren,resor som ska göras och div annat men allt är relativt och går att ändra.

Har skaffat mej en ny intressant bekantskap.

En bekanskap med djupa samtal som manar till eftertanke.

En bekantskap som  visar att man inte behöver vara som alla andra utan de räcker om man är sej själv.

Sen om jag är lika allmänbildad och smart som den personen låter jag vara osagt.

Det är trevligt i alla fall och jag är glad att jag fått chans till att lära känna personen i fråga.

Försöker lära mej ett och annat från denna person.

Lyckades även få till en träff med min nyopererade vän förra veckan och de var trevligt att surra lite.

Var ju som ett tag sedan.

Bara otroligt vilka skillnader de är mellan landstingen och sätten ang operationen,frågan är dock vilken av dem som är bättre?

Ligger fortfarande efter i skolarbetet och kan inte riktigt ta mej tid till å plugga,känns så omotiverande.

Kanske går de bättre efter att ja varit med på första träffen nästa vecka.

Är ju inte en utbildning jag valt för jag tycker det är kul utan mer en som är bra för jobbet kan vara därför ja e omotiverad.

Ca 5 veckor kvar nu till min första Norrbottensresa.

Ser fram emot den då jag trivs som fisken i vattnet där uppe och de var längesen jag var upp.

Bli väl lite fullt upp med utställningen men hoppas på att kunna hinna umgås lite med vänner också.

Nästa resa upp blir i Juni men då lite längre upp.

De går verkligen upp och ner måste jag säga.

Kruxet är bara att komma upp ur de djupa dalarna och försöka stanna kvar på de höga bergen,ja eller åtminstone en bit upp om man inte kan stanna på toppen.

Försöker att inte tänka så mycket men de är svårt mycket svårt.

Trodde verkligen inte att den som stod mej allra närmast och varit så stor del i mitt liv i nio år kunnat göra detta mot mej.

Och sen till råga på allt lägga inte se sin egen del i det hela, skulden på mej och smutskasta mej inför alla.

De tar otroligt hårt,mycket hårdare än någon kan tro.

Spelar ingen roll hur mkt skit folk pratar om personen jag kan inte förmå mej att hata den ändå,de går bara inte.

Man kommer ju oftast bara ihåg de bra stunderna,de dåliga har man förträngt.

Jag önskar så att personen kunde se sin del i det hela så hade mna kunnat lösa mycket och gå vidare.

Vet folk är fruktansvärt irriterade på mej att ja inte kan släppa och gå vidare,glömma.

Och det är nog lätt för dem att säga de som inte vet alla fakta,känt alla känslorna och försökt reda ut situationen till allas bästa.

Är fortfarande inte säker på att jag gjort rätt val i livet men de är man väl aldrig gissar jag.

Har i och för sig hittat en sak som får mina tankar på annat håll men då tänker ja ju bara på de i stället och de är inget bättre kan ja lova.

Snöar verkligen in på saker och ting å blir nästan besatt känns de som och det är aldrig bra.

Tar dag för dag så får vi se hur allting löser sig.

De svarta tankarna är kvar absolut,vissa dar mer markant än andra,gör de ja kan för att förtrycka dem.

Sexlusten börjar smyga sig tillbaka sakta men säkert så de kanske blir bra i slutändan i fall ja har tur.

Längtar norrut med men som tur var är det bara ca en månad kvar nu tills jag får åka upp igen.

I dag är det hopplösheten som har ett stadigt grepp om mej.

Har ingen lust till något alls för inget jag gör bli bra ändå.

Allt precis allt känns hopplöst och meningslöst.

Städar å fixar,är otroligt lättretad men konstant tyst.

Orkar inte ens prata med de omkring mej,vad är det för mening??

Skickar inga sms folk snäser bara åt en i all fall eller ger fan i att svara så även de har ingen mening....