Ensamhet är en märklig sak.
Ibland vill man inget hellre än att vara ensam och ha sk egentid och ibland är ensamhet enormt tärande.
Det sistnämnda är det jag upplever just nu i mitt liv.
Är ensam i stort sett jämt.
Jobbar ju även ensam.
Även om jag har sällskap ibland så känner jag mej ensam ändå.
Har ingen att umgås med, prata och bolla tankar med, hitta på något med.
Känns som man mer är ett nödvändigt ont mot de som råkar vara runt en.
Ställer även till så jag har svårt att sova periodvis då hjärnan går på högvarv.
Vilket gör en konstant trött.
Drömmer om att få klä upp mej och hitta på nåt kul tex åka på dans, fara på en resa osv
Men istället går man runt i mjukisbyxor och hoodie å e allmänt dassig.
Gör mitt bästa för att leva upp till allas krav men de är inte alltid så lätt.
Man få ta emot väldigt mkt negativitet som gör att man känner att allt är ens fel.
Ensamheten och känslan av att bara vara till besvär gör så att man isolerar sig bara mer, tappar orken för typ allt och försvinner in i sin egen lilla bubbla.
Frågan är om man någonsin hittar ut från den igen???

Det tar väldigt på krafterna att vara den duktiga jämt.
Kämpa på och fixa allt inom alla områden och aldrig ha tiden eller pengarna att göra något för sej själv.
Värken man måste utstå var dag hjälper inte till heller.
Den ökar markant dag för dag, mest i mina händer.
Vilket också märks på nätterna då värken bitvis hindrar en från sömn.
Men man biter ihop och kämpar på och gör det som måste göras ändå.
Oftast utan uppskattning men så är livets lott.
Man ler och fortsätter för att underlätta för sin omgivning.
Det är helt enkelt livets lott man fått så man får kämpa vidare.