Jag är så sjukt jävla besviken för tillfället.

Dels på mej själv för att jag alltid ska trampa i klaveret och förstöra allt.

Att jag ska överanalysera allt och jaga upp mej själv.

Dels för att den person jag litat på i nio år och som svor aldrig skulle ljuga för mej har ljugit så det bara stod härliga till.

Som ljugit för mej  och utnyttjat mej till den milda grad och jag svalde nästan allt.

Började kolla runt i fall jag på något sätt kunde hjälpa till och lösa situationen då jag led väldigt med min vän och då uppdagades allt.

Varför inte vara ärlig i stället,erkänna och be om hjälp??

Jag erkände då jag ljög.

Jag hade gjort vad jag kunnat för att hjälpa denna person då den betyder så mkt för mej.

Tog otroligt hårt på mej.

Problemet är att skulle denna person höra av sej igen så skulle jag nog försöka hjälpa ändå.

Mår piss just nu men de är väl mitt straff gissar jag.

Jobbigt då man inte har någon att prata med då de gäller allt men man får försöka skriva av sej och lösa det så.