Många tankar far runt i mitt huvud i dag.

I måndags var det sex år sedan du lämnade oss.

Sex år av oänderlig saknad.

Tänker på dej väldigt ofta ja i stort sett varje dag.

Ibland slår det mej vad skulle J ha gjort i denna situation och sedan få lust att ringa dej bara för att sedan inse att jag kan inte ringa dej längre.

Inte smsa dej,inte krama dej,skoja och prata med dej.

Och den vetskapen gör ont.

Tycker mej se dej ibland men vet det inte är möjligt.

Förbannar mej själv för att jag inte klarade av att gå på din begravning.

Att jag inte följde dej till den sista vilan.

Har inte heller klarat av att besöka din grav ännu men en vacker dag kommer jag dit.

Vet dock inte varför du inte besökt mej som många av de andra som gått bort har gjort.

Kanske är det just därför jag inte besökt dej och din viloplats?

Ha tålamod med mej käre vän jag kommer.

Fanns så mycket jag ville säga dej och jag trodde vi hade all tid i världen men så fel jag hade.

Tänk på det alla ni där ute,man vet aldrig hur lång tid man får med sina nära och kära så uppskatta varje sekund.

Du kommer alltid att fattas mej!!!