Många tankar snurrar i huvudet.
Får som ingen klarhet i det hela.
En sak som är säker är dock att alla känslor för det mesta är nu avstängda.
Möjligtvis finns känslan för likgiltighet kvar.
Inget spelar längre någon roll direkt.
Har inte heller någon direkt lust till något alls.
Gör dock de som krävs av mej och gör mitt bästa för att prestera på topp vad jag än tar mej för.
Spelar ingen roll om det är hemma, på arbetet, för vänner, på gymmet eller något annat.
Håller mej till att vara fröken duktig i alla lägen och sätter alla andra först.
Måste ju leva upp till allas förväntningar helt enkelt.
Gud nåde om jag skulle göra någon besviken.
Sen att andra konstant kastar skit på mej är nog bara en del av mitt liv.
Har ju varit så jämt då man försökt ställa upp så är nog så de skall vara.
Och folk gillar inte att ja umgås med andra så då får man smyga och göra undanflykter för att få vardagen att gå ihop.
Allt detta tar en hel del tid av min vardag och gör att jag inte hinner höra av mej till de som kallar sig vän vilket gör jag får skit för det med och en hel del utskällningar.
Jag är helt enkelt en mkt dålig vän som förtjänar att vara ensam.
Men då gäller det att ligga i och jobba hårdare för att verkligen förverkliga alla förväntningar.
Huvudvärken och trycket över bröstet kommer allt oftare för att inte tala om tröttheten men de är bara att ignorera de och kämpa vidare.
Når jag 40 sträcket så är jag glad.