Till veckan är de dags för otaliga sjukhusbesök.
Är inte direkt rädd för sjukhus men känns väldigt olustigt med dessa utredningar då jag är mkt rädd för vad de kommer att visa.
Jobbigast är dock att den jag trodde mest på, den jag satsat mest på hela sommaren och den som lovat att följa med och vara mitt stöd svikit mej mer än någon annan någonsin gjort.
Personen som är större orsak till mina tårar än oron över vad proverna kommer Att visa.
Men som jag skrev sist, de säger ju ensam är stark så får väl gå efter de.