Många tankar snurrar i huvudet.
Får som ingen klarhet i det hela.
En sak som är säker är dock att alla känslor för det mesta är nu avstängda.
Möjligtvis finns känslan för likgiltighet kvar.
Inget spelar längre någon roll direkt.
Har inte heller någon direkt lust till något alls.
Gör dock de som krävs av mej och gör mitt bästa för att prestera på topp vad jag än tar mej för.
Spelar ingen roll om det är hemma, på arbetet, för vänner, på gymmet eller något annat.
Håller mej till att vara fröken duktig i alla lägen och sätter alla andra först.
Måste ju leva upp till allas förväntningar helt enkelt.
Gud nåde om jag skulle göra någon besviken.
Sen att andra konstant kastar skit på mej är nog bara en del av mitt liv.
Har ju varit så jämt då man försökt ställa upp så är nog så de skall vara.
Och folk gillar inte att ja umgås med andra så då får man smyga och göra undanflykter för att få vardagen att gå ihop.
Allt detta tar en hel del tid av min vardag och gör att jag inte hinner höra av mej till de som kallar sig vän vilket gör jag får skit för det med och en hel del utskällningar.
Jag är helt enkelt en mkt dålig vän som förtjänar att vara ensam.
Men då gäller det att ligga i och jobba hårdare för att verkligen förverkliga alla förväntningar.
Huvudvärken och trycket över bröstet kommer allt oftare för att inte tala om tröttheten men de är bara att ignorera de och kämpa vidare.
Når jag 40 sträcket så är jag glad.

Just för tillfället är jag mest i drömmarnas värld.
Drömmer om en makeover, gå smink kurs, att få klä upp mej och hitta på nåt kul.
Fest, kryssning you name it.
Handla nya kläder till den nya kropp jag börjar få.
Och då även nya träningskläder.
Men som sagt drömma är ju gratis och de är de man får ta till då inte det andra går att lösa.

Sitter och avverkar ytterligare ett pass på jobbet.

Då det är lugnt så kan man fundera en hel del.

I natt så klura ja mest på ifall livet varit enklare under alla år om man födds som en vacker människa?

Hade livet varit enklare?

Hade man haft fler vänner?

Kanske man varit omtyckt?

Hade man lyckats bättre med allt man tagit för sej?

Många frågor och funderingar snurrar i hjärnan.

Och de flesta av funderingarna får man aldrig svar på då det inte går att leva om sitt liv.

Var på begravning i dag bara några meter från där min älskade Jocke vilar.

Även de väckte en del tankar.

Främst dock om hur jag skulle vilja ha min egen begravning men även en del annat.

Visst de kanske tolkas som att jag är en sjuk människa som tänker på sånt men då får det väl tolkas så då.

Kanske alla tankar är bevis på att jag behöver va ledig och åka bort en helg från alla måsten+

Var själv, stänga av telefonen, sova ordentligt, läsa en bok och bara vara.

Eller unna mej nåt för egen vinning, egoshopping.

Det var åratals sen jag gjorde nåt sånt.

Tyvärr finns ju varken tid eller pengar för något sånt.

Kanske de skulle få mej att hitta tillbaka till den jag en gång var?

Väcka känslor igen, känna lust för något igen.

Måla världen i färg i stället för svart/vitt.

Tja de få vi ju ändå aldrig veta.

Vad händer??

Tja den frågan ställer jag mej varje dag.

Lite nytt bläck har tillkommit under slutet av 2014 och början av 2015 vilket är rätt gött.

Mer kommer de bli allt eftersom.

Annars är väl början av detta år ungefär som förra.

Halt både ute och inne med rätt udda temperaturväxlingar.

Jobbar på att komma i kapp med sömnen men funkar si så där.

Attackerar gymmet så ofta ja kan men vissa veckor är det helt kört tyvärr.

Jobbar som vanligt så mkt jag kan.

Fortsätter att vara andra till lags och ställer mej själv åt sidan.

Har dock fått ett mycket intressant erbjudande vilket leder till en liten roadtrip nästa torsdag.

Ska bli spännande och se vart de leder men jag hoppas naturligtvis på det bästa.

Den största och mest framtädande känslan är fortfarande saknad.

Saknad efter flera olika saker, folk, känslor med mera.

Kommer nog aldrig bli av med den tror jag.

Men vissa delar av den vet ja inte om ja vill bli av med heller.

Jag säger inte att du borde...

Jag säger inte att du ska....

Jag talar inte om hur de kommer att bli...

Jag talar inte om vad jag gjorde...

Du kommer alltid att fattas mej.....  

Folk säger man blir klokare med åldern.

Och de kanske stämmer i vissa fall och ämnen men jag känner det inte riktigt så.

Känns snarar lite tvärt om.

Dock så får jag lite mer insikt hur jag fungerar och vad jag egentligen är.

Är lång väg kvar att gå men kan man få lite insikt i taget så är det ju bra.

Långa lugna nätter på jobbet gör att man kan fundera en hel del.

De som verkligen känner mej vet att jag är polygam vilket ställer till en hel del då det är mkt mkt få människor som accepterar sånt.

Är förmodligen därför jag ställer till det för mej själv så mycket.

Skulle även kunna tänka mej att det är en av anledningarna till att beslut och annat blir så svåra att ta.

Att inte ha någon att bolla saker med som verkligen förstår är också svårt.

Klart jag har vissa jag kan prata med men inte riktigt om sånt här.

Sen så gör några av de jag kan prata med allt för att smutskasta de andra vilket gör de bli svårare och man måste dölja saker ibland vilket är påfrestande.

Och vissa saker skrämmer mej, speciellt press.

Sluter mej totalt vid press.

Är så otroligt mycket som snurrar i min skalle nuförtiden.

Och jobbar hårt för att vara alla till lags.

Ställer mej själv åt sidan åter en gång.

Har i alla fall börjat träna igen och de känns bra.

Denna gång ska ja satsa hårdare än förut på den punkten och försöka fokusera på saker som stärker mej.

Sömn är dock något jag måste jobba mer på och se till att jag verkligen får de jag behöver.

Nätterna på jobbet ger också tankar på andra saker så som individer som nu saknas i mitt liv.

Både djur och människor.

Fäller ofta tårar för saknaden är stor.

Har fortfarande inte tagit mej mod nog att besöka graven för jag vet vad som kommer att hända.

Jag ska dock en vacker dag  klara av det.

Men trots allt kommer du alltid finnas i mitt minne och ha en av de största platserna i mitt   

Ja vad säger man???

Nytt år och nytt helvete.

Jag bli aldrig klok på de här.

Sitter på jobbet med en stor klump i magen och brännande tårar....

Lögner,lögner,lögner.... finns nog inget annat.

Att ja ens började tänka på att de kunde funka igen gör mej otroligt arg och besviken.

Bevisas ju gång på gång hur dum och blåögd jag är som ens kan tro de kunde börja funka igen.

Senast i förrgår (torsdag) kväll trodde ja de men vet nu bättre.

Jag må vara godtrogen men ja e inte helt jävla blåst.

Hälsan vacklar men de e inget at bry sej om utan bara jobba vidare och låssas som ingenting.

Allt e ju redan påbörjat ändå så.

Vikten minskar ju i alla fall alltid nåt.

Har nog läkt hjärnskakningen så pass att de går börja träna igen.

Har abstinens och då ska ja ta ett ordentligt pass, skit samma om nåt gå sönder, kvittar lix ändå.

Passade på att ta på mej en massa extra pass i kväll med så man kan få ihop lite pengar så man kan fly utan att behöva oroa sig för att allt inte löser sej.

Har dock fått göra om lite planer men kan kanske lösa sig ändå när de eventuellt finns andra alternativa personer som kan ta dem.

Sitter i en jäkla sists just nu där jag inte vill såra någon.

Vilket jag dagligen gör.

Ja jag vet ja skrivit om de förr.

Känner bara ja inte orkar mer och pressen blir större och större.

Enklaste lösningen är nog bara att försvinna.

Fixa papper och annat så inget behöver klaras upp senare utan allt är klart innan.

Då löser sig allt för alla och de som är mer värda får det bra.