Idag är det din födelsedag.
Du skulle blivit 49 år.
Men du valde att lämna mej alldeles för tidigt.
Saknar dej så det gör ont.
Gråter nästan dagligen och min högsta önskan är att du kommer och hämtar mej och tar mej med så vi kan vara tillsammans igen.
Då blir de som förr och mina skuldkänslor kanske försvinner.
Hoppas du blir firad i himlen och att du snart kommer för att hämta mej.
Aldrig ska ja sluta älska dej ?

I går kväll nåddes jag av beskedet om att du lämnat oss för gott.
Tyvärr fick jag beskedet så sent att jag inte fick möjlighet att vara med på begravningen och ta farväl av dej.
Förstår inte varför du inte hörde av dej, du vet ju att jag alltid ställde upp för dej i alla lägen.
Du var ju en av mina absolut närmaste vänner.
Jag är absolut förkrossad och vet helt ärligt inte hur jag ska kunna gå vidare nu.
Kommer att tänka på dej och sakna dej för evigt ?

Så här jul och nyår passerat.
Julveckan spenderades på jobbet och tiden efter de i sängen med den värsta influensa jag upplevt i mitt liv.
Och pga mitt låga blodtryck som blir ännu lägre då jag blir sjuk så var sängläge eller soffläge de enda som gällde.
Är lite bättre nu men inte helt hundra.
Måste dock jobba på fredag vare sej jag är helt återställd eller inte.
Tur i oturen är ju dock att jag är utan häst just nu för första gången på 25 år.
Känns lite mysko och väldigt ovant men va en lättnad då ja va som sjukast å slippa fixa stallet.
Får se om jag hittar någon ny stjärna att utvecklas med.
Hade ju köpt en ny men två dagar innan hämtning bröt hon benet så köpet avblåstes tyvärr.
Tror hon och jag blivit perfekta ihop.
Är oxå på jakt efter ett nytt jobb så är de nån som har några tips om både de ena och de andra hojta gärna till.
Vi får helt enkelt se vad de nya året ger.

Så här man blivit ytterligare ett år äldre.
Födelsedagen va dock som alla andra dagar, ingen uppvaktning alls.
Men hade inte direkt förväntat mej de heller.
Har man inga vänner samt en familj som inte bryr sej så blir det ju så.

Är inte mkt som ändrats direkt förutom att värken tilltagit med stormsteg.
Vilket gör att även tröttheten ökat.
Men saker måste göras ändå så det är bara att bita ihop, göra sakerna och sen lida igenom kvällar och nätter.
Drygaste e dock att läkarna inte tror en och inte vill utreda vad det beror på.
Är inte ute efter sjukskrivning osv utan vill bara veta vad orsaken är och om man ev kan förbättra saker eller på något sätt bromsa det hela.

Sen så önskar jag fortfarande att man hade någon vän så man hade nån att umgås med,prata med osv
Nån som inte ljuger, utnyttjar med mera men men....

Måste ju dock tillägga att jag verkligen älskade veckorna i garaget under sensommaren.
Tänk om man älskat jobbet lika mkt.
Kände mej verkligen glad och levande under den tiden.
Önskar mej verkligen ett eget litet projekt men de är nog bara att drömma vidare.

Har fått höra att jag tydligen är väldigt disträ numera.
De har aldrig slagit er in att jag är slutkörd och helt enkelt bara totalt gett upp?
Men de e lugnt fortsätt prata bakom ryggen på mej ni, de är ju de ni gör bäst.
Och glöm för sjutton inte att dra egna slutsatser om allting för de brukar ju alltid stämma....eller?
Och glöm inte bort var jag finns om ni behöver nåt för guds skull, de är ju endast då som jag existerar i era liv.

Har på slutet kommit fram till att jag verkligen förstår hur det är att sitta i en isoleringscell.
Man tassar på tå för att inte förarga någon, ger upp allt man gillar för att ändra ska bli nöjda.
Springer före och efter och ordnar upp allting så andra inte behöver anstränga sej.
Råkar man fråga om man få göra något man själv gillar får man tystnad och dåligt humör tillbaka.
Enklast är nog att bara förlika sig med livet i isoleringscellen och på så sätt få alla andra nöjda och glada.

Har sån jävla lastbilsabstinens just nu så varje liten cell i mej skriker.
Är otroligt plågsamt att se bilder, möta dem på vägarna å bara kunna le och längta.
Undra om min dröm någonsin kommer att gå i uppfyllelse???
Vill fan bara gråta ???

När personer från förr återinträder i ens liv uppstår förvirring.
De uppstår en massa förvirrande känslor dels en hel del ilska då personen behandlat en illa och spridit en massa skit om en men dels annat så som minnen och div annat.
Frågan är hur man ska hantera sånt?
Man vill ju ha svar, svar man förmodligen inte kommer att få då de kommer att nekas till allt jag vet har skett.


Saknar så enormt mina vänner främst i norr men även några i söder.
Visst kan man messa men de e inte samma sak som att kunna ses, surra, skratta och glömma allt för en stund.
Skulle verkligen behöva de och även att bli sedd/uppmärksammad å få känna sej som en del i världen å inte vara en anonym liten myra i ett hörn.
Å jag vet att jag tjatar men är så sjukt danssugen.
Men lär väl inte få åka på nå danser gissar jag ?