Så himla typiskt att åka på dunderförkylning nu.
De hade jag verkligen inte råd med.
Hade ju hoppats på att kunna få ihop lite pengar så ja kunde köpa lite nya kläder å få rensa ut de plagg som är över 10 år gamla å inte passar.
Samt de som håller på att falla sönder men men...
Är oxå rätt nervös för trippen till Stockholm.
Jagar kanske upp mej för mkt men de känns enormt jobbigt.
Men som med allt annat är det bara att bita ihop.

Våren verkar vara på väg.
För var dag så krymper snöhögarna lite.
Fåglarna som tillbringat vintern i söder återvänder.
Är ju lite av en fågelnörd så blir glad av att se tofsviporna, höra och se svansarna,gässen mfl.
Och så är de inte länge kvar nu innan danssäsongen sätter fart.
Är i alla fall några danser ja kommer att åka på i 3 närmaste logarna.
Ser fram emot de faktiskt då de är mkt bra band.

Tillverkningen av smycken till förmån för barncancerfonden fortskrider och har fått sålt en del.
Blir glad när folk vill vara med och bidra till insamlingen.
Önskar bara Postmord kunde låta bli å försena grejorna samt ta ut extra avgifter hela tiden.
Vill du som läser inlägget bidra på något sätt så hör bara av er ?

Det är tufft att hela tiden vara stark då alla tankar mal på i huvudet och man helst bara vill gråta....

Ensamhet är en märklig sak.
Ibland vill man inget hellre än att vara ensam och ha sk egentid och ibland är ensamhet enormt tärande.
Det sistnämnda är det jag upplever just nu i mitt liv.
Är ensam i stort sett jämt.
Jobbar ju även ensam.
Även om jag har sällskap ibland så känner jag mej ensam ändå.
Har ingen att umgås med, prata och bolla tankar med, hitta på något med.
Känns som man mer är ett nödvändigt ont mot de som råkar vara runt en.
Ställer även till så jag har svårt att sova periodvis då hjärnan går på högvarv.
Vilket gör en konstant trött.
Drömmer om att få klä upp mej och hitta på nåt kul tex åka på dans, fara på en resa osv
Men istället går man runt i mjukisbyxor och hoodie å e allmänt dassig.
Gör mitt bästa för att leva upp till allas krav men de är inte alltid så lätt.
Man få ta emot väldigt mkt negativitet som gör att man känner att allt är ens fel.
Ensamheten och känslan av att bara vara till besvär gör så att man isolerar sig bara mer, tappar orken för typ allt och försvinner in i sin egen lilla bubbla.
Frågan är om man någonsin hittar ut från den igen???

Det tar väldigt på krafterna att vara den duktiga jämt.
Kämpa på och fixa allt inom alla områden och aldrig ha tiden eller pengarna att göra något för sej själv.
Värken man måste utstå var dag hjälper inte till heller.
Den ökar markant dag för dag, mest i mina händer.
Vilket också märks på nätterna då värken bitvis hindrar en från sömn.
Men man biter ihop och kämpar på och gör det som måste göras ändå.
Oftast utan uppskattning men så är livets lott.
Man ler och fortsätter för att underlätta för sin omgivning.
Det är helt enkelt livets lott man fått så man får kämpa vidare.

Var längesen jag skrev nåt nu.
Ytterligare ett år har gått och inge närmare mina drömmar har jag kommit tyvärr.
Fler operationer har det blivit och komplikationer efter de tyvärr men blir väl bra så småningom.
Få danser har jag hunnit med då jag är för feg att åka själv och någon aldrig vill dölja med.
Längtar så efter att få klä upp mej och få åka i väg på något kul.
Men har insett det inte händer.
Vänner har man inga så sitta hemma i soffan i tystnad är livets melodi tydligen.
Motarbetad på jobbet är en ständig återkommande punkt och gissar de är för att jag säger vad jag tycker och tänker.

Vore skönt å ha någon att dela tankar med ibland.

"Ju äldre jag blir ju svårare har jag att förstå vänskap.
Är som ett matteprov ingen någonsin klarar"

Så stängdes ytterligare en dörr och ytterligare ett kapitel avslutades.
Mer abrupt än ja hoppats då detta var något jag verkligen trott på men vad gör man?
Isolering och bearbetning för att inte ramla ner i det svarta djupa hålet igen.

Kan inte neka till att både min kropp och min själ skriker efter ömhet, närhet och uppskattning men har lärt mej att sådana saker får man bara drömma om.
Är helt enkelt inte en värdig människa för att få uppleva sådant.
Måste helt enkelt vara för komplicerad.
Försöker vara alla till lags med bekostnad av mej själv.
Sägs ju "what goes around, comes around" men tycker inte riktigt det stämmer.

Många tankar hinner passera genom ens huvud per dygn och jag gör allt för att kontrollera dem.
Jobbigast är de som kommer nattetid.
De stör sömnen och jag blir aldrig helt utvilad.
Förr eller senare tar det stopp och det blir slut.
Känner dock ingen rädsla inför det, har varit redo länge nu.

För snart 35 år sedan så lurade jag döden för första gången.
Efter de har jag lyckats lura den 3 gånger till.
Senaste gången var juli 2016 men då var det extremt nära att döden var den vinnande parten.
20 minuter till så hade det varit kört.
Blev dock över 6 månaders rehabilitering och det kommer att ta ett bra tag till innan jag är återställd till fullo.

Frågan jag ställer mej dagligen är dock varför den låtit mej undkomma??
Vore de inte bara enklare om det släckt helt?
Kämpa dagligen mot myndigheter, läkare, arbete man hatar osv tar på krafterna.
Plus då folk som roar sig dagligen med att sprida falska elaka rykten om en.
Det dränerar dessutom livsgnistan vilket gör att allt blir likgiltigt.
Uppenbarligen valde många vänner lämna min sida och ta bort mej som vän under tiden vilket är mkt trist men inget jag kan göra något åt.
Andra finns kvar på listan men behandlar en som luft om man råkar ses,varför ens va "vänner" då?

Är "tillbaka" men tar en dag i taget.
Och till er som senaste året frågat runt angående mej så råder jag er att har ni frågor fråga mej personligen istället för att fråga runt.
Ni får bättre, rakare och sannare svar då.