Kanske är det så att jag är obotlig?

Har börjat fundera åt det hållet i alla fall.

En av mina käraste vänner,ja åtminstone enligt min åsikt,kanske inte ur dennes men...har det i alla fall rätt jobbigt just nu och jag gör som vanligt,trycker undan mitt eget och räcker ut en hand.

Sen om den accepteras eller inte vete sjutton.

Kanske personen bara tycker jag är påflugen och jobbig?

Vet bara att jag och denna person har kunnat prata om allt mellan himmel och jord,skratta och gråta tillsammans och vi har ganska lika värderingar och viljor på livets stig.

Denne person är precis som jag och har svårt för att ta emot hjälp men jag hoppas den förstår att jag endast vill dennes bästa då han betyder oerhört mycket för mej.

Det som suger mest av allt är att personen finns så långt bort...

Kanske vi får mötas på halva vägen,spendera en helg ihop och bara surra   skulle jag gilla i alla fall.