Blev ett litet glapp i bloggandet då de blev liiite väl mkt att göra här men nu har ja lite tid över.

Det hela är i stort sett slut och jag tar emot det med mycket blandade känslor.

Har helt sjukt svårt att släppa taget.

Är jag friare? Jo de känns så.

Tänker jag på dej? Absolut!

Saknar jag dej? Alla gånger.

Är jag feg? Oja de kan man lugnt säga.

Vet dock att de kanske är bäst så här men de gör fruktansvärt ont ändå.

Och ja jag vet att ingen annan förstår det men de gör det verkligen.

Visst har jag ljugit och visst har jag sårat dej men det var aldrig min mening.

Sen så var det ganska ofta tvärt om med och frågan är i fall du menade det eller inte,de kan inte jag avgöra.

Frågan är i fall du någonsin menade det du sa?

Jag menade och står för de saker jag sagt i alla fall,sen att de inte blev som jag lovat och sagt berodde väldigt mycket på ditt sätt att bemöta mej och till viss del resten av världen.

Om inte jag får komma till tals och vädra mina åsikter,tankar och ha andra väderingar hur ska det då kunna funka?

Men tro mej belutet var långt i från enkelt och smärtfritt.

Jag har under sommaren sett sidor hos dej som ja tror inte många har sett och de är dom sidorna jag älskar,de sidorna jag vill leva med men då de är de andra sidorna av dej som tar över oftast så är det ohållbart.

Många tanka snurrar dock i mitt huvud och jag vet inte alls om jag valt rätt.

De gör ont i mej att inte få vara med dej igen,få krama dej igen,prata och umgås med dej,ha ditt stöd i vissa situationer men ondast gör nog att du inte tror mej.